Och nu… ingenting. För det finns ingenting i trapphuset. Inga poliser med dragna vapen. Bara Karlsson-Murens ytterdörr, hissen och leriga skoavtryck mot stengolvet. Lovade mig själv att hålla mig borta från nyckelhålet.

Jag sjunker ner på madrassen och försöker andas lugnt. Tiden är knapp, det känner jag. Tystnaden har satt sig i väggarna och gjort att rummet krymper för varje timme. En gnagande oro sprider sig som svart bläck över ett vitt a4 papper.
Jag såg dig inte, såg inte att regnvatten sipprade in under din jacka också, att du inte kunde bära sommaren ensam.
Jag borde gå till någon och förklara, om allt det konstiga som hänt. Om allt det roliga och allt det tråkiga. Om hur vi kraschar och brinner, om hur vi återuppstår och älskar.

Jag blir äldre, minut för minut äldre. I backspegeln snart 30 år. Det kunde man inte tro när man var 15, att snart 30 skulle vara nu. Det blir så jävla svårt att tycka saker. Bilden blir så nyanserad. Det där jävla myntet med alla sidor. Är det fegt att väga och analyserar tills man tillslut inte tycker någonting? Vart är jag i det där. Som gillar att handla fina saker och tror på marknaden men som inte vill lämna någon utanför. Att höja skatten på alkohol och tobak för att finansiera studiebidrag, är det inte bättre med studenter än alkoholister? Men individens frihet då? Naturtillståndet, nattväktarsamhället, John Locke, Marx, och Milton Friedman.

 Jag måste blunda för världens orättvisor, systemet bygger på det.