Minnesbild

Huset har blivit tyst, så tyst att det går att höra ljud.Naturen så nära, en gren som rispar mot fönstret.

Pappa hade ringt polisen och tagit på sig löparskorna och sprungit iväg.
   Det skulle bli en tuff vinter med mycket snö men än lång bara ett tunt lager. Vi hade bytt mitt tunna sommartäcke mot dunbolster som jag kröp ner under. Mamma satt vid sängkanten och stök mig över huvudet. Jag förstod ingenting men när mamma gått rullade tårarna ner för kinden.
   Jag ligger och lyssnar efter pappa men han kommer aldrig hem den natten.

Mamma berättade en gång att samvetet är en triangel som ligger inuti en cirkel. Triangeln är något större än cirkeln men har liksom satt sig i cirkeln. När man gör något fel börjar triangeln att snurra och då rispar triangelns kanter mot cirkelns väggar och det är det som känns.


Vi hade träffat mannen med den färgglade slipsen. Han som pratade mycket och hade en bullrig framtoning. Inte alls vad jag var van vid. Han var fysisk, knuffade mig skämtsamt i sidan och ruffsade till håret. Jag fick glass och godis. Vi gick på bio, en helt vanlig tisdag. . Och jag tänkte inte på pappa alls. Han hade så klart ett namn men det spelar ingen roll, låt oss säga att det var något vanligt, gammalmodigt, som Stefan. Han gav mig pengar, en femhundring, vilket var skitmycket pengar. Om det inte hade varit för att det var pesetas. Mamma och Stefan skojade med varandra. Jag pekade och fick. De kramade varandra på busshållplatsen vid Gullmarsplan när vi skiljde åt. Jag surfade på en sockervåg hela bussresan hem.

När vi gick de två kilometrarna hem från bussen, knastrade snölagret på marken under skosulorna och flingor seglade ner från himlen. En stjärnklar vinternatt. Stjärnorna blir aldrig lika klara inne i stan. Skymda bakom neonljus och xenon. Minusgraderna smakade i munnen.
”Fryser du om händerna?” frågade mamma.
”Nja” svarar jag.
Men mamma tog min hand och kramade hårt.

Huset var nedsläckt när vi kom hem. Vi tog av oss ytterkläderna och smög försiktigt in. Klockan hade blivit mycket, efter tio. Vi ville inte väcka pappa. Trägolven på övervåningen knarrar på sina ställen, trots allt socker i magen försökte jag hålla så låg tyngdpunkt som möjligt. En ljuskälla stod på. Taklampan över middagsbordet. I övrigt var rummet kolsvart. Pappa satt där på en stol i lampans sken. Han hade huvudet nedsänkt mot golvet och såg inte upp när vi närmade oss. Jag sprang fram. Mamma stod kvar en bit bort i mörkret.
”Titta vad jag fått...” sa jag glatt och tog fram sedeln, ”fem hundra spänn! Och vi har varit på bio… och jag har ätit…”
Pappa fortsatte att stirra ner i springorna i furugolvet. Kanske på kvistarna i plankorna eller så följde han golvspringorna där den svarta latexfogen släppt.
”…glass”
   Det blev tyst i rummet, som om jag räckt över en boll till pappa som han vägrat ta emot. Som studsar en, två, tre gånger innan den stannar helt och allt blir tyst.
”Jag har ringt polisen” sa han efter några minuter och ställde sig upp.

Han passerade mig och mamma. Jag kunde höra hur han värmde upp nere i källaren. Hoppade upp och ner på stället och det dunsade i golvet. Mamma stod fortfarande kvar i samma position som när vi kom. Jag hörde hur det small i ytterdörren och sprang fram till köksfönstret. Från ljuset på husfasaden kunde jag se pappa springa iväg. Han hade en orange reflexväst och sina New Balance som lämnade fotspår i snötäcket. Jag var fortfarande vaken när mamma försiktigt lämnade sängkanten och smög ut ur rummet. Hon lämnade dörren på glänt och släppte in ljus från vardagsrummet. Någonting var mycket fel. Kanske förstod jag undermedvetet vad som var på gång. För när jag låg där och väntade på Pappa som aldrig kom, tänkte jag på sommaren, den som blev vår sista tillsammans.