Du ser på mig och det är som att stå i solen, men jag är Ikaros och vill bara komma närmre tills mina vingar brinner och jag faller mot marken.
Du vänder dig om och det blir kallt. Jag sätter på mig mössa och vantar, tänker att jag ska överleva den arktiska ensamheten men det blir tillslut för mycket snö under jackan och jag köper en biljett.
-vart går flygplanet, frågar du.
-bort, svarar jag.
Lagad
Jag tänker inte längre på dig. Men när jag gör det fylls jag av värme. Det är så jag vet att vi är klara med varandra. Vi har vår tid tillsammans som jag kan minnas med rosa kanter.
Och jag står där regnet bryts, precis mittemellan och går över på den torra sidan.
Minnesbild
Huset har blivit tyst, så tyst att det går att höra ljud.Naturen så nära, en gren som rispar mot fönstret.
Pappa hade ringt polisen och tagit på sig löparskorna och sprungit iväg.
Det skulle bli en tuff vinter med mycket snö men än lång bara ett tunt lager. Vi hade bytt mitt tunna sommartäcke mot dunbolster som jag kröp ner under. Mamma satt vid sängkanten och stök mig över huvudet. Jag förstod ingenting men när mamma gått rullade tårarna ner för kinden.
Jag ligger och lyssnar efter pappa men han kommer aldrig hem den natten.
Mamma berättade en gång att samvetet är en triangel som ligger inuti en cirkel. Triangeln är något större än cirkeln men har liksom satt sig i cirkeln. När man gör något fel börjar triangeln att snurra och då rispar triangelns kanter mot cirkelns väggar och det är det som känns.
Vi hade träffat mannen med den färgglade slipsen. Han som pratade mycket och hade en bullrig framtoning. Inte alls vad jag var van vid. Han var fysisk, knuffade mig skämtsamt i sidan och ruffsade till håret. Jag fick glass och godis. Vi gick på bio, en helt vanlig tisdag. . Och jag tänkte inte på pappa alls. Han hade så klart ett namn men det spelar ingen roll, låt oss säga att det var något vanligt, gammalmodigt, som Stefan. Han gav mig pengar, en femhundring, vilket var skitmycket pengar. Om det inte hade varit för att det var pesetas. Mamma och Stefan skojade med varandra. Jag pekade och fick. De kramade varandra på busshållplatsen vid Gullmarsplan när vi skiljde åt. Jag surfade på en sockervåg hela bussresan hem.
När vi gick de två kilometrarna hem från bussen, knastrade snölagret på marken under skosulorna och flingor seglade ner från himlen. En stjärnklar vinternatt. Stjärnorna blir aldrig lika klara inne i stan. Skymda bakom neonljus och xenon. Minusgraderna smakade i munnen.
”Fryser du om händerna?” frågade mamma.
”Nja” svarar jag.
Men mamma tog min hand och kramade hårt.
Huset var nedsläckt när vi kom hem. Vi tog av oss ytterkläderna och smög försiktigt in. Klockan hade blivit mycket, efter tio. Vi ville inte väcka pappa. Trägolven på övervåningen knarrar på sina ställen, trots allt socker i magen försökte jag hålla så låg tyngdpunkt som möjligt. En ljuskälla stod på. Taklampan över middagsbordet. I övrigt var rummet kolsvart. Pappa satt där på en stol i lampans sken. Han hade huvudet nedsänkt mot golvet och såg inte upp när vi närmade oss. Jag sprang fram. Mamma stod kvar en bit bort i mörkret.
”Titta vad jag fått...” sa jag glatt och tog fram sedeln, ”fem hundra spänn! Och vi har varit på bio… och jag har ätit…”
Pappa fortsatte att stirra ner i springorna i furugolvet. Kanske på kvistarna i plankorna eller så följde han golvspringorna där den svarta latexfogen släppt.
”…glass”
Det blev tyst i rummet, som om jag räckt över en boll till pappa som han vägrat ta emot. Som studsar en, två, tre gånger innan den stannar helt och allt blir tyst.
”Jag har ringt polisen” sa han efter några minuter och ställde sig upp.
Han passerade mig och mamma. Jag kunde höra hur han värmde upp nere i källaren. Hoppade upp och ner på stället och det dunsade i golvet. Mamma stod fortfarande kvar i samma position som när vi kom. Jag hörde hur det small i ytterdörren och sprang fram till köksfönstret. Från ljuset på husfasaden kunde jag se pappa springa iväg. Han hade en orange reflexväst och sina New Balance som lämnade fotspår i snötäcket. Jag var fortfarande vaken när mamma försiktigt lämnade sängkanten och smög ut ur rummet. Hon lämnade dörren på glänt och släppte in ljus från vardagsrummet. Någonting var mycket fel. Kanske förstod jag undermedvetet vad som var på gång. För när jag låg där och väntade på Pappa som aldrig kom, tänkte jag på sommaren, den som blev vår sista tillsammans.
Pappa hade ringt polisen och tagit på sig löparskorna och sprungit iväg.
Det skulle bli en tuff vinter med mycket snö men än lång bara ett tunt lager. Vi hade bytt mitt tunna sommartäcke mot dunbolster som jag kröp ner under. Mamma satt vid sängkanten och stök mig över huvudet. Jag förstod ingenting men när mamma gått rullade tårarna ner för kinden.
Jag ligger och lyssnar efter pappa men han kommer aldrig hem den natten.
Mamma berättade en gång att samvetet är en triangel som ligger inuti en cirkel. Triangeln är något större än cirkeln men har liksom satt sig i cirkeln. När man gör något fel börjar triangeln att snurra och då rispar triangelns kanter mot cirkelns väggar och det är det som känns.
Vi hade träffat mannen med den färgglade slipsen. Han som pratade mycket och hade en bullrig framtoning. Inte alls vad jag var van vid. Han var fysisk, knuffade mig skämtsamt i sidan och ruffsade till håret. Jag fick glass och godis. Vi gick på bio, en helt vanlig tisdag. . Och jag tänkte inte på pappa alls. Han hade så klart ett namn men det spelar ingen roll, låt oss säga att det var något vanligt, gammalmodigt, som Stefan. Han gav mig pengar, en femhundring, vilket var skitmycket pengar. Om det inte hade varit för att det var pesetas. Mamma och Stefan skojade med varandra. Jag pekade och fick. De kramade varandra på busshållplatsen vid Gullmarsplan när vi skiljde åt. Jag surfade på en sockervåg hela bussresan hem.
När vi gick de två kilometrarna hem från bussen, knastrade snölagret på marken under skosulorna och flingor seglade ner från himlen. En stjärnklar vinternatt. Stjärnorna blir aldrig lika klara inne i stan. Skymda bakom neonljus och xenon. Minusgraderna smakade i munnen.
”Fryser du om händerna?” frågade mamma.
”Nja” svarar jag.
Men mamma tog min hand och kramade hårt.
Huset var nedsläckt när vi kom hem. Vi tog av oss ytterkläderna och smög försiktigt in. Klockan hade blivit mycket, efter tio. Vi ville inte väcka pappa. Trägolven på övervåningen knarrar på sina ställen, trots allt socker i magen försökte jag hålla så låg tyngdpunkt som möjligt. En ljuskälla stod på. Taklampan över middagsbordet. I övrigt var rummet kolsvart. Pappa satt där på en stol i lampans sken. Han hade huvudet nedsänkt mot golvet och såg inte upp när vi närmade oss. Jag sprang fram. Mamma stod kvar en bit bort i mörkret.
”Titta vad jag fått...” sa jag glatt och tog fram sedeln, ”fem hundra spänn! Och vi har varit på bio… och jag har ätit…”
Pappa fortsatte att stirra ner i springorna i furugolvet. Kanske på kvistarna i plankorna eller så följde han golvspringorna där den svarta latexfogen släppt.
”…glass”
Det blev tyst i rummet, som om jag räckt över en boll till pappa som han vägrat ta emot. Som studsar en, två, tre gånger innan den stannar helt och allt blir tyst.
”Jag har ringt polisen” sa han efter några minuter och ställde sig upp.
Han passerade mig och mamma. Jag kunde höra hur han värmde upp nere i källaren. Hoppade upp och ner på stället och det dunsade i golvet. Mamma stod fortfarande kvar i samma position som när vi kom. Jag hörde hur det small i ytterdörren och sprang fram till köksfönstret. Från ljuset på husfasaden kunde jag se pappa springa iväg. Han hade en orange reflexväst och sina New Balance som lämnade fotspår i snötäcket. Jag var fortfarande vaken när mamma försiktigt lämnade sängkanten och smög ut ur rummet. Hon lämnade dörren på glänt och släppte in ljus från vardagsrummet. Någonting var mycket fel. Kanske förstod jag undermedvetet vad som var på gång. För när jag låg där och väntade på Pappa som aldrig kom, tänkte jag på sommaren, den som blev vår sista tillsammans.
Härligt är kort
Jag sitter på en barstol och stirrar ut i rummet. Salongsförälskad med hjärtat lite svullet. Och där var du.
Och nu… ingenting. För det finns ingenting i trapphuset. Inga poliser med dragna vapen. Bara Karlsson-Murens ytterdörr, hissen och leriga skoavtryck mot stengolvet. Lovade mig själv att hålla mig borta från nyckelhålet.
Jag sjunker ner på madrassen och försöker andas lugnt. Tiden är knapp, det känner jag. Tystnaden har satt sig i väggarna och gjort att rummet krymper för varje timme. En gnagande oro sprider sig som svart bläck över ett vitt a4 papper.
Jag såg dig inte, såg inte att regnvatten sipprade in under din jacka också, att du inte kunde bära sommaren ensam.
Jag borde gå till någon och förklara, om allt det konstiga som hänt. Om allt det roliga och allt det tråkiga. Om hur vi kraschar och brinner, om hur vi återuppstår och älskar.
Jag blir äldre, minut för minut äldre. I backspegeln snart 30 år. Det kunde man inte tro när man var 15, att snart 30 skulle vara nu. Det blir så jävla svårt att tycka saker. Bilden blir så nyanserad. Det där jävla myntet med alla sidor. Är det fegt att väga och analyserar tills man tillslut inte tycker någonting? Vart är jag i det där. Som gillar att handla fina saker och tror på marknaden men som inte vill lämna någon utanför. Att höja skatten på alkohol och tobak för att finansiera studiebidrag, är det inte bättre med studenter än alkoholister? Men individens frihet då? Naturtillståndet, nattväktarsamhället, John Locke, Marx, och Milton Friedman.
Jag måste blunda för världens orättvisor, systemet bygger på det.
Jag sjunker ner på madrassen och försöker andas lugnt. Tiden är knapp, det känner jag. Tystnaden har satt sig i väggarna och gjort att rummet krymper för varje timme. En gnagande oro sprider sig som svart bläck över ett vitt a4 papper.
Jag såg dig inte, såg inte att regnvatten sipprade in under din jacka också, att du inte kunde bära sommaren ensam.
Jag borde gå till någon och förklara, om allt det konstiga som hänt. Om allt det roliga och allt det tråkiga. Om hur vi kraschar och brinner, om hur vi återuppstår och älskar.
Jag blir äldre, minut för minut äldre. I backspegeln snart 30 år. Det kunde man inte tro när man var 15, att snart 30 skulle vara nu. Det blir så jävla svårt att tycka saker. Bilden blir så nyanserad. Det där jävla myntet med alla sidor. Är det fegt att väga och analyserar tills man tillslut inte tycker någonting? Vart är jag i det där. Som gillar att handla fina saker och tror på marknaden men som inte vill lämna någon utanför. Att höja skatten på alkohol och tobak för att finansiera studiebidrag, är det inte bättre med studenter än alkoholister? Men individens frihet då? Naturtillståndet, nattväktarsamhället, John Locke, Marx, och Milton Friedman.
Jag måste blunda för världens orättvisor, systemet bygger på det.
På toppen
Vi har klättrat på vingliga ben, genom alkoholrus, hela vägen upp på Skinnarviksberget. Nedanför oss brinner Stockholm i natt.
Jag vill ta din hand men du är för rock n roll för sånt. Istället gör vi ingenting, vi bara ser på medan Stockholm brinner.
"Hela världen är galen, förutom du och jag, och till och med du är lite galen" säger jag.
Du tycker säkert att jag är töntig, men jag ser att du ler.
Handla jeans
Jag stryker ett tyg mellan mina fingertoppar utan att ha en aning om vad jag känner efter. Provar inte tröjan. Bläddrar mellan en rad jeans som ligger på en hylla. Jeans var längesen. Plötsligt blev det chinos och inget annat. Vad för slags jeans ska man ha?
Jag provar olika modeller. Klart är att om man har stora lår, ska man inte välja ”slim leg”. Faller tillslut för ett par kemiskt blekta med förgjorda hål. Det känns gubbigt att tycka att det är fånigt med förgjorda hål. Jag visar byxorna för Sophie. Hon spänner överläppen.
”Nej.” säger hon ”Är det verkligen snyggt med trasiga byxor?”
Det blir inga jeans. Det blir ett par mörkblå chinos som sitter bra över rumpan. Sophie handlar en vit blus. Vi klär oss så som vuxna klär sig, vi konverserar så som vuxna konverserar. En maskerad och låneord.
Jag provar olika modeller. Klart är att om man har stora lår, ska man inte välja ”slim leg”. Faller tillslut för ett par kemiskt blekta med förgjorda hål. Det känns gubbigt att tycka att det är fånigt med förgjorda hål. Jag visar byxorna för Sophie. Hon spänner överläppen.
”Nej.” säger hon ”Är det verkligen snyggt med trasiga byxor?”
Det blir inga jeans. Det blir ett par mörkblå chinos som sitter bra över rumpan. Sophie handlar en vit blus. Vi klär oss så som vuxna klär sig, vi konverserar så som vuxna konverserar. En maskerad och låneord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)