In medias res

Lägenheten är tyst, så tyst att det går att höra ljud. Ett mekaniskt bankande i elementen, ett svagt surrande från strömmen in i tv-apparaten som ännu inte blivit nedplockad i en kartong. Utanför fönstret; ljudet av vinden som drar i takåsarna och sliter mot balkongerna. Motorn från en bil, BMW X5 typ. Jag har svårt att sova fast klockan är efter 03. Sätter mig på det breda fönsterbrädet och ser ut över stan. Det är släckt i de flesta fönster men det lyser alltid hos någon. Du är aldrig ensam. Jag ställer frågor till mig själv i huvudet, försöker återberätta, formulerar svar. Varför? Hur? Som om jag har någon redovisningsplikt inför mig själv, eller kanske inför dig? I natt lyser det från andra våningen, tredjefönstret från vänster, min vänster alltså. Ett blått ljus, teveljus. Vem behöver stjärnor så länge det finns LED och en trådlös router. Jag borde lyssna på något som ligger i tiden, kanske något med Adele, men spotifylistan spelar Lundell. Jag slutade egentligen röka strax efter tjugo men vissa perioder i livet kräver sin tobak. Jag knäpper på mentolsmaken i filtret och tänder. Det rimliga hade varit att gå ut eller böja sig över en fläkt, men allt är bortom det rimliga nu. Röken ringlar upp mot taket. Huvudet blir något lite tyngre och det känns som om någon lägger en filt mellan hjärnan och pannbenet. Jag är ingen rökare, har aldrig varit men så säger väl heroinisten på plattan också. Det är snö på taken. Regnblandad tung snö som dröjde till efter jul. Himlen är grumlig, en blandning av grå och svagt gul som tränger undan allt där bakom. Om cancer hade en färg är det vad himlen ser ut som i natt, i mitten av en plusgradig snöblandad Januarinatt. Nästa januari, alltså den som kommer om bara några månader, då fyller jag trettio.